Vi hade ett ledarmöte idag med planering framåt men också lite avstämning bakåt. Det är full rulle och mycket som händer vilket ni märker och vi behöver stanna upp ibland och ta ny sats. Vi har nya tränare i staben som kommer in med stor fotbollskunskap och framtidstänk. För vår del ingen dramatik utan utveckling och förfining av den resa som vi haft sedan killarna sprang omkring i blöja och skådade tågets framfart vid Enerbacken.. En vacker resa på många sätt. Nu vill vi att den ska fortsätta..
Men vi ser inte bara solar och mjuka moln. Vi har attitydproblem. Vi har haft tendenser tidigare och när spelarna själva utvärderat så har vi ofta hamnat i önskemål om mindre "lull-lull" och mer seriositet. Och vi har hamnat i samma slutsats varje gång - det sitter i oss själva. Vad vill jag med fotbollen, hur vill jag ha det. Gemensamma spelregler. Under våren har vi dock känt mer av den varan. Långt i från alla killar men tillräckligt många för att det ska bli ett problem. Jag har pratat om det vid flera tillfällen. Alf hade en träning på gräset själv med Mattias (01-tränare) som var direkt respektlös för någon vecka sedan, vikariesyndromet - men vi är för sjutton sjutton år nu och Alf har varit med sedan före Kristi födelse. Vi lägger vår fritid på detta. Tre-fyra kvällar i veckan. Det är inte ok.
Det värsta är att August och Simon lyfter samma sak. Det handlar om respekt, utebliven sådan, om brist på tillit och vanligt sunt förnuft. Helt emot våra gemensamma förhållningssätt. Som sagt, vi är för gamla för det. Vissa killar ignorerar instruktioner, vill inte ha feedback, vill leka med sina kompisar, vill definitivt inte vara vuxna fotbollsspelare. Det stör deras egen utveckling och det stör framförallt alla andras. Och det kommer märkas i resultaten. Det. Är. Inte. Ok.
Vi kommer därför skruva åt tumskruven nu. August och Simon kommer att prata enskilt med några killar, jag kommer ha tät kontakt med dem hur det går på träningarna och det kommer märkas i laguttagningarna. Jag känner alla killar ganska bra vid det här laget och vet att vi har fina killar, i grunden de bästa man kan ha, därför känns detta både tråkigt och onödigt, men just nu väldigt nödvändigt. För att vi ska bli bättre, för att vi ska bli vuxna och ta ansvar.
Om du som förälder har funderingar kring ovanstående. Tveka inte att höra av dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar